Paus
Ibland måste man ta paus. Så är det bara.
Har massa funderingar. Vad går livet ut på? Hur mycket kan man avskriva sig från ett samhälle man inte trivs att leva i, innan man tappar kontakten med de människor man älskar som faktist trivs. Ja, mitt dilemma.
Jag vill inte säga att jag vantrivs i Sverige men det finns el hel del faktorer som gör att jag ryser över tanken att bo kvar här föralltid. Jag tycker folk väljer att nöja sig och gnälla över andra som väljer annat, istället för att som i Afrika gör man det som man själv anser är bäst och ingen kollar särskilt mycket på levnadsdetaljerna hos sin granne. Alla sköter sitt och har respekt och förståelse för varandra. Hakuna matata liksom.
Stressen. Stress stress stress. Allt har öppettider. Allt har bokningar. Allt har datum, tider, stämplar, magnetkort, remsor, kvitton, konton, plånböcker, väskor, osv osv. Det här samhället är nästan baserat utifrån att man har en lat och omdömeslösa människor. Typ som att man förväntas ha svårigheter med att välja vilket liv man vill leva och därmed slussas alla in i en enda teori, det civila samhället. De som lever utanför den teorin varken innefattas eller ens erkänns av det moderna samhället som med all sin statistik aldrig tar hänsyn till de som lever utanför normen. Som att man bara för tillfället flummar runt men förr eller senare kommer man dras in i systemet, villigt eller motvilligt. Typ som att det är där alla ändå landar, för samhället är byggt efter dem normer och värderingar som alla har lärt sig. Vad händer om vi aldrig hade lärt oss, utan bara fått växa och se var vi hamnade? Vi skulle ha mycket friare själar som levde utan stress att försöka passa in eller accepteras trots att man inte passar in.
Barnen. Inte alla, absolut inte. Men, det känns definitivt som att majoriteten av unga tonårsflickor sminkar sig och bär hotpants. De talar om pojkar och har alla en mobiltelefon ständigt nära till hands. Majoriteten av äldre tonårspojkar har någon gång talat nedvärderande till någon jämlik. Ofta hör jag grabbar på tunnelbanan som nästan stolta kastar ur sig ord som "hora", "knulla", "fitta" osv. Som om att de precis när de säger det blåser deras bröst upp litegranna och blicken avslöjar en viss hybris. Tuppfäktning mer eller mindre. I Afrika tar traditionen väl hand om dessa tider då grabbarna istället för att mäta sig med varandras personliga liv, så lär de sig vid denna ålder att utveckla de talanger de har, skörda, herdar, jägare, läkare, lärare osv. Masaai pojkarna talar nog sällan om kvinnor på ett nedvärderande sätt. Även om könsklyftorna kan anses vara större där, är nivån på respekt för varandra högre än vad ungdomar i Sverige ens har mot sina föräldrar.
OK. Jag tar paus igen. Phuuu
