simonamatata

Det snurrar så många tankar dessa dagar. Jag har de senaste dagarna sett flertalet barn gallskrika, till synes bara rätt ut men förmodligen låg det ju något bakom. Då tänker jag, när såg jag barn skrika och gråta på detta sätt i Afrika? Jag har sett två barn gråta i Afrika. EN liten flicka på väg hem från skolan grät för att hon tappat bort sig. Vid den tiden talade jag knappt någon Swahili men jag lyckades iallafall se till att hon fick hjälp från några i området. Den andra gången var för att en get hade lyckats sparka på den lille, när han sprang efter och försökte fånga getens svans.

 

Min mamma säger alltid hur Sverige är det bästa landet för barn. Jag håller med för många anledningar. Gratis sjukvård, gratis skolgång, välanpassat för föräldrar osv. Väldans massa kliniska fördelar. Däremot kan jag ibland tycka att det går överstyr. Alla dessa bekvämligheter. Är de verkligen till vår fördel? Att vara alldeles för bekväm är i många fall inte positivt. På arbetet, är du för bekväm anses du kanske som lat och som att du inte har ambitioner. I ett romantiskt förhållande kan det betyda att du tar din partner för givet. I många livssiutationer där människor anser sig vara "bekväma" kan det ofta tyda på en sorts slapp inställning. 

 

Till exempel, barnvagnar. Världens bästa uppfinning, enligt vissa. Jag håller med, fruktansvärt skönt om man ska handla eller så, något att lassa av allt på. När Milele var liten, alltså förra vintern när han var ca 3 månader, då gick det utmärkt att ha honom i bärsjalen nära mig. Han var ju liten och lätt. Men denna vintern, när Milele har växt ur både bärsjal och bärsele så ser jag definitivt vagnen som ett stort plus. Jag skulle visserligen kunna köpa en ny bärsjal som man kan knyta på ryggen, men snö eller piskande regn kan jag bara inte skydda honom från där. Dåså, barnvagnar är utmärkta, så länge barnen inte kan gå själva. Nu har Milele lärt sig gå och hans pappa skojar att från och med nu är Milele hans ansvar. ARnold har sagt sedan födseln att från den stunden han kan gå är han paxad, då är det Arnolds tur. Givetvis menar Arnold att han går med honom utan vagnen. 

 

I Afrika finns bara det alternativet. Barnen bärs på ryggen tills de kan gå och från den stunden är det bara att gå. Jag frågade Arnold, men tänk om barnen är jättetrötta? "Just keep walking, yeah!" svarade han övertygande. Visserligen har de inte vädret att tänka på i Afrika, men samtidigt kan vi ju inte säga att vi inte har möjlighet att införskaffa tillräckligt varma och täckande kläder får våra små. Jag tänker på de barn jag sett ibland, som lägger sig tvärlånga på gatan och skriker. Jag har sett barn som börjar gråta när deras smarttelefoner tas bort från dom och större barn som ivrigt springer ikapp mamma och lillasyskons barnvagn för att kunna stå på "stå-plattan" på barnvagnen. Gör vi dem verkligen en tjänst genom detta? Vissa kan nog tycka att Arnold attityd är för sträng. "Barn ska vara barn". MEn betyder att vara barn att aldrig behöva anstränga sig? Att inte behöva ta ansvar för en sådan simpel sak att själv ta dig dit du ska. PÅ egen hand. Från och med att du är kapabel det vill säga. 

 

Jag tycker det finns något att hämta från Afrika. Där är barnen minst lika ansvarsfulla som vuxna. Betyder det att de inte är barn? De leker minst lika mycket som svenska barn. SKillnaden är att de tvingas vara lite mer uppfinninsrika, nästan alla barn i Afrika vet hur man skapar leksaker från en gammal plastflaska och korkar. Det tar ca 5 minuter. Vilket svenska barn behöver någonsin använda sin kreativa sida på samma sätt? Arnold har en trädgård i sitt hemland. Där kommer de barn som inte har råd att gå i skolan. De hjälper honom. Har han bett dom? Nej. Men han behandlar dom som vuxna, det vill säga, de får ta lika mycket ansvar. En gång när jag var på besök så brände Arnold lite bråte varpå han bad en 5-åring slänga på ytterligare något på elden. Jag sa direkt: Är han inte lite ung för det, tänk om han går för nära eller snubblar? Arnold tittade frågande på mig. Samtidigt hade barnet gått fram, försiktigt och erfaret, avslappnat och bestämt. Han gjorde sitt jobb och gick sedan tillbaka. Han fick en banan som tack. Han sprang iväg med största leenden. 

 

Jag har så mycket att lära från den afrikanska kulturen. Det har nog många, de som tillåter sig. PÅ tunnelbanan igår skämdes jag nästan när jag plockade upp leksak efter leksak till Milele. Jag tänkte på barnen i Afrika och hur de är glada att bara ha en. SOm de gjort själva av skräp de hittar på gatan. Jag minns barnen vi träffade vid ett vattenfall som letade gamla PET-burkar. De fyllde de sedan med vatten, gjorde en eld och kokade vattnet i burken. När det kokat klart tog de två pinnar från marken för att lyfta burken, hällde över vattnet på bananlöv och drack. De sa "gott te". Jag ser fram emot att flytta dit. Fasen vad jag vill att mina barn växer upp i Afrika. DEt är den största gåvan jag kan ge till dom.