simonamatata

Det är konstigt, många jag har pratat med har nämnt att de har känt sig lite nere de senaste månaderna. Liksom att det har vart mycket och allmänt tungt. Jag har känt detsamma. Nästintill gått i ide. Som mammaledig skrattar folk nästan när man säger att man har fullt upp märker jag. Som om att det inte finns en möjlighet att det skulle kunna vara sant. Jag känner mig helt överväldigad! Det har vart mycket ända sedan jag blev gravid. Avsluta skolan, med press på att om jag inte får godkänt så måste jag skriva om c-uppsatsen med en bebis. Samtidigt som jag gick igenom världens mest stressade situation med visum ansökan till Arnold, som var alltför komplicerad för honom att förstå. Vadå, han får väl anstränga sig, rynkar folk på ögonbrynen. Och jag förstår, att de inte förstår. Har man inte varit i Afrika kanske man inte fattar hur annorlunda de faktist lever där, och hur svårt det kan vara att en logga in på en internetbank, ännu mindre en hel ansökningsprocess för uppehållstillstånd. Så, jag fick göra den själv. Gravid. Bodde inneboende hos en galen tant som gick in i mitt rum och snokade. 

 

När vi äntligen fick svar, tre månader senare, då var det flytten till Stockholm som gällde. Sedan en resa till Italien som mest var förvirrande för att komma hem och få veta att Arnold var för sjuk för att flyga. Jag vet att han inte var redo. Och nej, jag är inte arg nu längre. Men jag var det. Det blev inte bättre av att hela min familj då skulle resa bort i nästan en månad vilket betydde att istället för att jag och Arnold fick egentid så blev jag alldeles ensam månaden innan jag skulle föda. Biljetterna den månaden var nämligen fullbokade så nästa flygbiljett var inte förräns månaden därefter. Samma dag han skulle flyga blev han arresterad. Oskyldigt anklagad för stöld, men med det korrupta och orättvisa "rättssystemet" i Tanzania spelar sådant ingen roll. DEt var bara att omboka biljetten på obestämd tid. 3 veckor till gick innan han äntligen kom. Lugn och ro då eller? Tss.

 

Registrering på Skatteverket, SFI, Arbetsförmedlingen. Lära sig busssystemet och hur man tar sig runt. Sedan barnmorskebesök och tillslut förlossning. Två veckor tog det innan jag läkte och kunde börja ta mig ut. Efter en vecka åkte jag in igen för akut operation av gallblåsa. Hade haft gallstensanfall genom graviditeten, fast ingen läkare hade förstått detta, tur i oturen. En vecka på sjukhuset. Livet började rulla på, men snart kom flytten. Hitta lägenhet, visningar, kontraktskrivning, bankmöten osv. Flytten kom mitt när alla var bortresta igen, så vi åkte varje morgon tunnelbana med resväskor. Vi skulle måla om, väggarna behövde spacklas ändå. Vi bodde på två platser under ett par veckors tid och pendlade dagligen med bebisen. När vi väl kom på plats skulle vi resa till Italien över påsk. Där började problemen med Arnold och Arbetsförmedligen, hans handläggare tog illa vid sig och har sedan dess försökt sabotera för honom på alla sätt. Det är något jag inte inte kan skriva ut hur illa det har gått där, och nej, det är inte så att Arnold undanhåller information som jag fick en "oskyldig" fråga om en gång när jag nämnde detta. JAg och Arnold har tillsammans skött alla dessa relationer, just för att det ska vara tydligt, men det har gått riktigt snett när vi skulle resa och han hade ett startdatum på ett program på påskdagen, alltså röd dag. Det var när vi ville bekräfta ifall det verkligen stämde så att vi kunde boka biljetter utefter hans schema. Hans handläggare vägrade ge ett annat datum utan sa att detta datum gäller och att han inte får resa, utan måste vara tillgänglig alla helger, röda dagar och kvällar. Till arbetsmarknadens förfogande. Hmm..

 

En månad här i Sverige passerade och det var fix med lägenheten, köpa möbler, skruva ihop, anlita folk för garderoben, sortering osv osv. Sedan åkte jag till Italien 3 veckor, det som skulle vart en prinsess semester (bortskämd och utvilad på vägen hem) blev istället att vakna till världens byggarbete på vår tomt, varje morgon klockan 7. Om vi han lyckade vi ta oss till stranden några timmar på eftermiddagen. Hemma igen så var det sista fixet i lägenheten. Någonstans här började jag känna mig trött, sliten och lite uppgiven. Arnold fick mer och mer att göra och hade mindre tid hemma. Milele lärde sig krypa i Italien och det dröjde inte länge innan han började gå. Jag fick ta på mig jobb för att klara hyran samtidigt som vi fastnade i en omväg i vår ansökan om bostadsbidrag. Ekonomin har ju knappast heller vart lätt, att på en mammapeng försörja en hel familj. Att gå ut och fika med kompisar har jag inte haft råd (eller tid, energi, vilja) till sedan i somras. I maj började Arnold försörja sig själv så det var ju underlättande, men det kommer oförväntade kostnader hela tiden som man måste ta itu med.

 

I februari började jag plötsligt gå upp i vikt utan att fatta varför. I juni kom diagnoes hypotyreos och det är också sedan dess jag blev riktigt less. "Varför ska allting hända mig" kände jag. Jag är en sådan som tycker som om mig själv, jag vet. Men alltså, ibland är det fasen rättfärdigat. Jag hade ju börjat ett viktminskningsprogram och det hade gått så bra. Och jag fick leva och känna mig misslyckad i flera månader innan läkarna sa att mina siffror var helt absurda och jag hade gått med denna i flera månader. Det är alltså en kronisk sjukdom som gör att man har noll ämnesomsättning, bland annat. Snacka om otur. 

 

Jag har blivit stressad och deppig. Det har påverkat alla mina relationer också.

 

Ja. Snyft historia, jag vet. Men jag har verkligen haft sjukt mycket, och de dagar jag kanske inte haft fysiska saker att göra har jag haft för mycket att tänka på. Jag ska försöka att inte tycka synd om mig själv. Jag ska försöka att ta mig ut ur idet. Jag förtjänar det. Så denna text är för mig själv. Skriv ner, skriv ut, lägg allting på pappret istället för i huvudet. Så. 

 

Heja Simona.