simonamatata

Okej, jag har faktist aldrig ens en tanke på att någon läser min blogg. Helt ärligt. Kollar sällan min statistik och försöker inbilla mig att det bara är min familj och nära vänner kanske som läser. Fast de alla erkänner att de aldrig gör det haha. 

 

Men jag såg att jag fått en kommentar från en vänlig själ. Det var så så fint. Jag blir jätteglad! Vanligtvis när jag får kommentarer blir jag rädd och slutar skriva på ett par dagar för att jag känner att jag lämnat ut mig själv för mycket. Minns någon gång jag skrev att Milele sov i klädkammaren och någon kommenterade typ att det inte var bra. Jag blev så förvånad att till ochmed en fis-bloggare som jag kan få lite "antydan-till-hjälp-men-egentligen-dömande" kommentarer. Då skrev jag inte på typ 2 veckor igen för jag glömmer ju att det faktist är folk jag absolut inte känner som läser mina ord, mina tankar, mina texter. Jag älskar att skriva. HAr alltid fått bäst betyg i just det. Jag känner mig alltid kreativ när jag skriver, nja, när jag inte stress skriver dvs. 

 

Tillbaka till poängen. Tack fina du för din jättefina kommentar. Jag är inte så hype på blogg världen, fattar ingenting egentligen men tycker att det är så kul att skriva. Så tack tack för att du har tålamod med min blogg, och finner den underhållande. Att du ens tog dig tiden, fantastiskt. Det första jag gjorde var att visa min mamma haha. Mammas lilla tjej fortfarande. 

 

En av de första gångerna någon väckt emotioner i mig via min blogg egentligen. Häftigt.