Gråt-attack mitt på stan
När jag skrev förra inlägget kom jag på en rolig historia. För ett par år sedan, det måste varit under våren 2011 så var jag i Malmö där jag pluggade. Jag och Arnold hade ansökt om turistvisum för honom sommaren 2010 men fått det avslaget, men vi hade gjort ett nytt försök till ett turistvisum så att han skulle kunna komma över julen 2011. Vi gjorde ansökan i god tid, tror det var sen vår. Hursomhelst, en vacker dag promenerade jag till skolan och pratade i telefon med min kompis som jag skulle möta upp i skolan. Vet inte varför men vi pratade ibland trots att vi var på väg, man skapade ju sig en liten familj liksom när alla var borta hemifrån. Vi pratade hon och jag, och plötsligt fick jag ett sms från Arnold. Jag tittade under tiden jag pratade med min kompis, och det jag kunde läsa vara "Älskling, dom godkände visumet". Jag började tjuta och störtböla av glädje, mitt på gatan i Malmö. Jag berättade för min kompis om nyheterna och bölade på. Mitt i allt detta, när jag höll på att berätta om nyheten, så cyklade en dam förbi på cykeln och ramlade på något vis. Jag stod med telefonen i handen, min kompis som tjoade i telefonen och jag storgrät av lycka. Trots allt detta gick jag fram till kvinnan för att fråga hur det hade gått.
Hon såg förskräckt på mig. Jag förstår henne. Jag var röd i ögonen och för kinderna rann tårarna i strömmar. Jag hade nog mascara som också gjorde sitt. Min röst var inte stark och jag hulkade fram "Giiihiiiick dheheet braaaaahhuhh?" samtidigt som jag inte kunde sluta gråta. Hon nickade och verkade inte ens chockad över kraschen utan snarare över denna främling som till synes verkade storböla för att hon, en främling, hade ramlat från cykeln. Haha. Hon minns säkert fortfarande denna historia.
Jag la på luren och ringde Arnold och grät de sista 10 minuterna tills jag kom till skolan. Vi skulle ha gruppträff och den enda som kommit dittills var en kille jag inte alls kände. Han tittade undrande på mig men det var uppenbart att han inte ville fråga, herregud, jag såg ju ut som att något hemskt hade hänt. Skrattande / hulkande förklarade jag situationen för honom och han blev genast mer bekväm. Jag måste lära mig kontrollera min känslor inför folk alltså. Men men, jag bjöd på en show för alla som kom i min väg.
kramis