simonamatata

Idag läste jag lite på en blogg jag tycker om. http://bristolacademy.blogg.se

 

I kommentarsfältet förs en intressant diskussion. Just om vad som är rätt att göra i sitt liv. Har man rätt att välja sina egna val? Behöver man försvara sina val, trots att de är grundade på ens hjärtas beslut? Kan man gå emot förväntningar från ens omgivning och helt och hållet hänge sig till sig själv och sina egna drömmar?

 

I mitt fall får jag ofta skuldkänslor. Jag vill leva och bo i Afrika men det sårar min familj så mycket att jag inte vill prata om det. Samtidigt är det en stor dröm som kommer påverka hela mitt liv. Varför ska det då tynga ner mig, varför ska den största drömmen i mitt liv ha en så sorglig sång? Det är svårt, väldigt svårt. Jag önskar att jag kunde säga till alla "nu åker jag till Afrika" och alla bara ler och säger "Lycka till Simona, nu äntligen följer du ditt hjärtas slag". "Vi hörs och ses snart, vi kommer sakna dig". "Vi hejar på dig". Vissa kan mena att detta är naivt, klart jag aldrig kommer få ett sådant bemötande. För vissa ser det som ett avsked mer än ett drömförverkligande. Min familj ser det mer som att dom förlorar mig mer än att jag finner min dröm. Jag kan inte klandra dom, som familj har vi alltid levt tätt inpå varandra, ständigt uppdaterade om varandras liv. De känner som om att jag vill avlägsna mig från detta. De känner sig ledsna över att inte få träffa sina barnbarn ofta och såklart mig.

 

 

De är rädda att vi förlorar närheten och kärleken vi alltid haft. Jag förstår dom. Jag vore galen  om jag inte kände något likandant. En sorts rädsla över att förlora dom. Men min rädsla är lite annorlunda. Jag är mer rädd att de ska vara så sårade och ledsna att de ger upp hoppet om vår relation. Att de inte ser poängen i att fortsätta hålla kontakten på distans. Jag tvivlar på att det skulle bli så dock. Jag känner min familj och de skulle inte låta något komma emellan, inte ens 6000km fysisk distans. Men det kommer däremot bli så jäkla sorgligt. De tar det personligt och jag förstår det, men kan inte riktigt acceptera det. Men beslut man tar för sig själv är alltid svåra tycker jag. jag tycker det är svårt bara att lägga 1 timme på att tex gå ut och springa, enbart för mig själv, istället för att städa eller leka med bebis eller umgås med min kille. att helt sätta sig själv först är för mig en väldigt svår sak. Jag kan till och med känna mig självisk om jag nu skulle göra så, och sitta och ha dåligt samvete när jag "Unnar" mig själv att göra något som enbart är för min glädje. Ofta förbiser jag mina behov och viljor just för dessa känslor. Men att bo och leva i Afrika kan jag bara inte förbise. Jag kan bara inte, det går inte rent fysiskt.

 

Självklart inser jag att jag måste vänta, se till att jag kan fullfölja min dröm när det är ekonomiskt lämplligt. Ibland känns det som att folk försöker påminna mig eller lära mig om farorna med att bo i Afrika, gärna nämns sjukdomar, fattigdom, kriminalitet till och med krig och kidnappningar kan slängas in i de oändliga förmaningarna. Jag kan till en viss del förstå, att ingen kommer förstå, hur jag trivs där och varför. Jag kan försöka förklara, men ibland blir jag stum. Vad svarar jag på frågorna kring sjukdomar, trafik, död och sorg? Ja. Den finns där. Den kan vara riktigt jäkla orättvis ibland. Människor och situationer kan vara riktigt förjävliga. Det kan man inte försköna. Men det är en del. Bara en del utav det. Jag tar alltid illa vid mig när någon försöker måla upp Afrika till bara det. Det är som att någon skulle förklara mig som en "lättretlig" person. Så fort man talar om mig pratar man om just dessa egenskaper, uppmanar andra att iakkta försiktighet kring mig på grund av denna egenskap. Men jag är så mycket mer. Och Afrika är så mycket mer än småbarn som gnuggar flugor ur sina ögon. Så mycket mer än folk som dör i onödan. Så mycket mer än farligt att gå ute på kvällen. Så mycket mer än trafikolyckor. Så mycker mer än allt det där. 

 

Men som vanligt, människan kan inte se längre än så. Media proppar i folk denna bild av Afrika och folk verkar belåtet ta emot det. Informationen om besvären att leva i Afrika verkar mätta folkets munnar som om det vore en västerbottenpaj. Man nöjer sig liksom med det, och om någon nu skulle säga att det finns andra sanningar också borstar man lätt av det. Jag vet inte hur många gånger jag blivit kallad för hjärntvättad. När jag försökte förklara mig ytterligare genom att säga "det är mitt kall att åka och leva i Afrika", då var jag plötsligt skrämmande. Det går liksom inte att förklara har jag kommit fram till. Tankarna som snurrar när man ska ta sådana här beslut, eller när man som i mitt fall redan tagit dom och måste stå ut med de onödiga konsekvenserna, ja, dom är många. Det är svårt.

 

Till alla som tar stora beslut; man behöver inte alltid försvara sig inför andra, trots att det förväntas. Ibland kanske man får stå ut med att folk tycker att man är hjärntvättad eller helt enkelt puckad.