Att inte äta för hälsans skull

Nu har det gått 30 timmar sedan jag åt senast. Känslorna är blandade. Jag tror att det är bra att rensa ut all skit från kroppen och det är nyttigt att göra en sådan här fasta någon gång per år. Men mer än nyttigt för kroppen är det en utmaning för hjärnan. Det är svårt. Dels finns den automatiska mekanismen att stoppa saker i munnen framförallt när man inte ätit. Jag råkade ge mig själv ett blåbär när Jag matade Milele till frukost. Det bara hände knappt utan att jag märkte det. Eller jag märkte det när jag i spegeln såg att min tunga var lite mörk.

Vid 11 kom första hungern men den gick över snabbt. Nästa dipp var vid 17 och den höll sig någon timme nästan. Vid 20 blev jag riktigt trött. Jag la mig horisontellt varje sekund jag fick chansen och reste mig absolut inteni onödan. Min kropp gick automatiskt in i spara-energi mode. Vid 22, typ nu då, ligger jag i sängen redo att sova. Jag känner mig ok, inget behov att äta men magknorren låter ganska högt så jag kan inte glömma att jag inte ätit. Än så länge är upplevelsen terapeutisk för mig. Jag samtalar ständigt med mig själv och väljer aktivt vad jag ska göra. 

Första dagen är ändå inte alltför jobbig. När jag hade min hunger dipp vid middagstid sade jag till mig själv att det blir ännu värre imorgon, så låtsas inte om det nu. Saltvattnet är färdig kokat och kyls ner under natten. Har fortfarande inte kommit på ett sätt hur jag ska dricka det, hålla för näsan och hinka i sig, svälja starkt eller smutta och äcklas. Hehe vi får se! Mot kvällen har det kännts tungt i huvudet, lite som att det luktar bensin eller så. Allt som allt är jag stolt över mig själv. Första barriären är övervunnen. Fick ikväll också reda på att en person i min närhet har fått diabetes. Det sporrar mig och påminner mig om varför jag gör denna fasta och varför jag ska äta korrekt när fastan är slut. För hälsans skull!

Kommentera här: