simonamatata

Nu var det längesedan jag kände lust att skriva. Jag har ingen större lust nu heller egentligen men jag tänker att det är väl likabra att skriva något då jag ser att det är några som ändå fortsätter kika in här fast det ekar tomt.

 

Det har vart fullt upp uppenbarligen, men just nu sitter jag hemma i en städad lägenhet och Milele är på dagis! Det här är 4e dagen så idag lämnade jag bara honom och sa hejdå. Han skrattade och vinkade glatt hejdå till mig. De har inte ringt ännu men om en kvart ska jag hämta upp honom, sen ska vi gå och handla mat tillsammans!  Det känns riktigt roligt att se honom på förskolan, han får verkligen stimulans bland andra barn. De första 5 minuterna när jag släpper ner honom på golvet står han helt stilla, utan att ta ett enda steg, och bara observerar alla barnen. Efter dessa obligatoriska 5 minuter så härjar han lika mycket som alla andra, ibland så att man nästan *skäms* lite. Haha, tex när fröken satte sig med fruktskålen på golvet så satte sig alla barn i en fin halvcirkel runt henne i väntan på att hon ska skära upp fruktbitar till dom. Milele trängde sig igenom cirkeln genom att skuffa undan barns huvuden och kroppar, sedan klamrade han sig fast vid frökens knä med ena handen och tog glatt för sig av ett helt äpple från skålen. Han höjde handen med äpplet, log stort och tog sedan en härlig demonstrativ tugga som för att säga: se på mig, jag tar för mig av det jag vill.

 

Den egenskapen ärver han absolut inte från mig tyvärr. Jag älskar folk som tar för sig, hans pappa är sådan tex. Milele verkar bli en modig (och lite bufflig) person. Spännande!