simonamatata

MIlele vägde 8,5 kg hos BVC. HAde alltså fel på 1 kg haha. 8,1 var det sist, en månad sen. VIlket betyder att detta är andra gången i rad han gått upp lite för lite. Amningspuckel kallade barnmorskan det. Barnet är vid den ålder då han blir distraherad lätt. Det har jag ju märkt, han kan börja vrida sig eller göra situps (typ) bara efter någon minut vid tutten. Oavsett och jag sitter helt isolerat, mörkt, ljust, ljud, tyst. Han vill vara upprät och vara med. Även om inget händer vill han bekräfta det. Ge sitt godkännande kanske haha.

 

Det gör mig inte så glad dock. För jag har sett på amning som en underbar sak jag gärna gör länge. För hans skull. Jag är inte en så liberal mamma som tycker att ersättning är praktiskt och att det inte gör någon skillnad. jag har en mer "holistisk" eller "naturlig" syn på många saker kring uppfostran. Därför tycker jag det är svårt att acceptera när barnmorskan säger att han kanske ska börja äta riktig mat. Det vill jag ju inte. Vill gärna att han ammar länge. Och om jag introducerar mat kanske han tappar lusten för tutten. Men samtidigt kan jag ju knappast låta honom gå ner i sin viktkurva heller.

 

Jag låter honom smaka på saker ibland numer. Ett kryddmått av saker. Potatis, avocado, banan eller någon annan frukt. Han verkar sugen med fundersam kring smakerna. Frukten går bäst. Men detta gör vi en gång i veckan typ. För han äter ändå under nätterna och under vissa gånger om dagen äter han ordentligt, på båda tuttarna minst 5 minuter "var". Så det är jag nöjd med. Han fyller 6 månader den dagen vi åker till Italien. Iallafall tills dess vill jag vänta. Men kanske på plats i Italien får han eventuellt smaka på något. Att vi testar liksom. Men återigen, kanske bara en eller två gånger i veckan. En väldigt långsam avvänjning. 

 

Sen har jag nog svårt för mig själv att sluta amma. Det känns som att jag nått en fas av mammalivet som jag hela tiden tänkt att den ligger långt framför mig. Att ens tänka att han är 6 månader snart är svårt. Att han kan sitta upp. Nej. Det går för fort. Amma ska man ju göra länge, minst 6 månader, och han är ju liten. Han får inte bli stor. DEt är den barnsliga sidan av mig som pratar. Sjävklart är det underbart att han växer och når nya stadier i livet. Men jag vill hålla fast vid spädbarnstiden, när man bara ligger och gosar och han ligger stilla i famnen. Det känns ovant och ha en sprattlande liten kille som vill upp och göra. Nu börjar Arnold få en mycket större plats i hans liv också. Det är också svårt för mig att "acceptera". Jag gillade när det bara var mamma och tutte. För det är naturligt för småbarn att det är så. Mamma är allt den första tiden. Den första tiden. Den är snart över?! Noo. Är den klar? 

 

Mycket tankar såhär när lillen börjar bli stor.