Dar street market

En av mina favoritsysslor här i Tanzania är att gå till marknaden. Idag, efter att ha besökt sjukhuset och fått antibiotika mot min hosta, gick jag och Arnold till den lilla marknaden nära mitt hus. Jag gillar inte marknaden inne i stan, den är stor, luktar starkt, trång, stökig och högljudd. Men ”dar-street market” som den heter är väldigt trevlig. Den är inte särskilt stor, som ett mindre torg kanske. Det är inte fullpackat med stånd, plus att varje stånd är sällan ockuperat. Därmed får man en härlig öppen känsla när man går in. Idag var vår grönsakstant extra generös med presenterna och jag fick två mangos, två morötter, två tomater och två lökar på köpet med allt annat jag köpte. Hon är väldigt smal och krympt, men väldigt stark. En gång köpte jag en kokosnöt som hon slog sönder med ett järnrör (med en hand!). Hon kanske är 75 år gammal, ljusbrun hy med ljusblå ögon. Fortfarande vacker och inte alls särskilt skrynklig.

Vi gick vidare till vår frukttant som inte hade så mycket på lager. Vi köpte lite frukter samtidigt som vi satte oss ner där ett tag och läste varsin tidning. Marknaden här är nämligen inte bara en marknad. Här kommer hit för att samtala och umgås med varandra. Vi kunde se småbarn överallt som gick i smågrupper av 3 och lekte med varandra. En liten flicka satte en kanga runt en liten 2-årig flicka, men hon drog den inte över höfterna som afrikanska kvinnor har, utan hon satte den som en mantel fäst på huvudet. Väldigt sött. Efter en diskussion om en artikel med frukttanten lämnade vi marknaden på gott humör och gick till kiosken för att köpa vatten och därefter till majs-kvinna Jeni utanför sjukhuset som vi köpte en majskolv ifrån. När vi väntade på växeln kom ett par pojkar fram och frågade Jeni vad det kostade för en. De grävde djupt i fickorna men de hade inte ens tillräckligt gemensamt för en enda. Vi sa att Jeni kan använda växeln till att ge dom varsin majskolv.

Jag kan passa på att berätta snabbt om sjukhus vistelsen igen. Jag kommer in och receptionisten sitter ute i väntrummet och kollar på tv tillsammans med en sköterska. Alla patienter sitter på sofforna i väntrummet även dem. Jag behöver numer inte göra så mycket, jag sätter mig bara så tar receptionisten fram mitt häfte (det började med bara ett papper, sedan hophäftad pappershög, sedan lades lite tejp till och nu har jag fått ett riktig häfte med alla mina filer) och sedan väntar jag tills doktorn är ledig och ropar upp mitt namn. Medan jag väntade kom en kvinna in som demonstrerade kläder hon sålde för sjukhus personalen och alla höll i varsin klänning efter att jag var klar hos doktorn. Det verkade som att ryktet spridde sig om att jag var där för fler och fler sköterskor kom och innan jag ens var visuellt synlig för dem ropade de mitt namn och frågade hur läget var. Nu är sjukhuset verkligen som ett andra hem. Jag märkte det idag att jag kollar inte ens framåt när jag går där inne för min kropp har typ fått muskelminne som tar mig rätt hela tiden.

Nu är det lite till vila här hemma. Tyvärr smittade jag min sjukdom över till Arnold i början av veckan och han kom hem från Nairobi nästan helt utan röst. Aj aj! Nu ska vi dricka te och inte prata så mycket.